blablabla
För de flesta är jag den där glada och trevliga tjejen bakom kassan: hon som alltid har sitt bruna hår uppsatt i en slarvig hästsvans, hon som oftast bär en lite för slapp pikétröja, hon som har stora, gröna och vänliga ögon. Hon som alltid är ärlig om man frågar om en produkt är bra eller inte, hon som kan komma fram från ingenstans och säga ”du borde inte köpa den, köp denna istället, både billigare och bättre”. Hon som alltid har ett leende på läpparna.
För vissa är jag den där livliga och festglada tjejen på krogen: hon som alltid syns, hörs och lämnar ett intryck, positivt som negativt. Hon som har en tendens att prata lite för mycket efter lite för många öl. Hon som sällan dansar med sina tjejkompisar, hon sitter med killarna med långt hår, jeansvästar och nitar. Hon som alltid bär svarta kläder och silvriga smycken. Hon som alltid har ett leende på läpparna.
För några är jag den där mystiska och spännande tjejen de ser på stan: hon som alltid håller kvar ögonkontakten lite längre än alla andra, hon som går med en cigarett i handen och sitt headset i öronen. Hon som alltid ser självsäker och målmedveten ut. Hon som ser ut att vara på väg, hon som verkar veta hur man har roligt. Hon som alltid har ett leende på läpparna.
För en del är jag den där jobbiga och komplicerade tjejen som aldrig går att få tag i: hon som alltid är seg på att svara, hon som alltid är för upptagen för att prata, hon som alltid kommer med undanflykter. Hon som är skyldig dig pengar, eller hon som har lånat något av dig. Hon som flera veckor senare vill träffas, kommer med en ursäkt och ser till att inte tappa ditt förtroende. Hon som alltid har ett leende på läpparna.
För ett tiotal personer är jag den där lojala och uppriktiga tjejen som man kan lita på: hon som finns för dig under dygnets alla timmar, hon som hjälper dig komma fram till problemlösningar, hon som ärligt säger vad hon tycker när du frågar om hennes åsikt. Hon som aldrig säger nej till att hitta på nåt bus. Hon som älskar dig mer än du någonsin kommer förstå. Hon som alltid har ett leende på läpparna.
För min familj är jag det där svarta fåret, hon som hamnade snett. Hon som dom fått ha mycket tålamod med, hon som alltid gjort precis tvärtemot vad dom har sagt. Hon som både saknar ambitioner och respekt för pengar. Hon som är alldeles för oförsiktig och på tok för impulsiv. Hon dom inte känner att dom kan lita på fullt ut, hon som ofta kommer med små lögner. Hon som är bra på att höra av sig, hon som ringer ofta och kan prata länge, hon som verkligen bryr sig. Hon som är den finaste tjejen i deras liv, hon de älskar oavsett vilka dumheter hon hittat på. Hon som alltid har ett leende på läpparna.
För mig är jag den deprimerade tjejen med ångest och självmordstankar, hon som alltid ser till att andra mår bra men fullständigt struntar i sig själv. Hon som behandlar sig själv respektlöst, hon som är självdestruktiv. Hon som är totalt underbar, hon som har stort självförtroende men låg självkänsla. Hon som har bulimi, hon som spyr efter varje måltid, hon som ibland går dagar utan att äta. Hon som är alldeles för fet. Hon som inte bryr sig om vad andra tycker, hon som är rapp i käften, hon som har humor. Hon som är rädd för att bli sårad, hon som alltid är på sin vakt. Hon som vet vad hon vill få ut av sitt liv och hon som faktiskt ser till att ta sig dit, steg för steg. Hon som är smart, strategisk och bra på att läsa av andra. Hon som älskar sitt liv. Hon som gråter varje natt. Hon som alltid använder den lilla gnutta energi hon har för att alltid hålla skenet uppe – hon som alltid har ett leende på läpparna.
